Summa sidvisningar

måndag 30 januari 2023

Det går inte en dag utan att...

 Min pappa fick prostatacancer och under en tid gick det att hålla det i ett bra läge med mediciner, det gjordes ingen operation. Till slut gick det inte att hålla igen utan cancern vandrade vidare i kroppen och pappa blev sämre och sämre. Han bodde hemma och vi besökte honom så ofta vi kunde och såg att det blev svårt för honom och hans fru att klara vardagen.

De flesta dagar är till glädje mest hela dan men så kommer det som i skov dagar med bismak eller vad ska jag kalla det.

Idag var det en jättefin dag, sol o värme och vi cyklade till träningen maken o jag och gissa om jag var lycklig när min kropp klarade att springa på löpbandet. Har inte hänt sedan 2014.

Hemma igen åt vi en god lunch och det är ju fredag så en öl i solen på balkongen, härligt.

Sen kommer det som ett brev på posten. Läser i lokaltidningen om en man som lämnat över gården till barnbarnet och ja han är ju över nittio men han lever ännu...Så klumpigt och okänsligt skrivet.

Den här mannen är min far. Om han får leva blir han 95 i juni. Han växelbor på Äldreboendet i Hemse och hemma på gården men han har prostatacancer som vandrat vidare i kroppen. 

Samma boende som det i dagarna skrivs om i lokaltidningen, samma boende som får kritik för att personalen inte har utbildning i t ex palliativ vård.

Jag hade en bra dag men där sprack det.


Några veckor senare.

Min man och jag lånade flyttbil och flyttade pappas saker till boendet, nu ett fast boende. Det fungerar inte att vara hemma med trappor, hygien mm. Trots hemtjänst flera gånger om dan och kamera på natten. Pappa kan inte gå själv, funkar inte med rollator.

Nu fick han hyra ett rum med en säng. Med sig fick han en soffa, TV, soffbord och lite pryttlar som boendet kräver att de boende ska ha. T ex skur-mopp, sopborste, diskhandduk ja en massa prylar som min pappa aldrig mer i livet klarar att hantera.

Vi satte upp gardiner och möblerade så att det åtminstone skulle kännas lite ombonat. Pappa själv ligger i sin säng och orkar bara sitta upp kanske 10 minuter åt gången sen måste han ligga ner.

Min pappa är i livets slutskede, sen må andra tro annat men de ser inte fakta. De ser inte min sjuka åldrade pappa.

Den här veckan när vi och besökte honom i Hemse var märklig i mina ögon. Han har cancer och är 95 år, med morfin och annan medicin borde personalen förstå att han är muntorr. Jag gick till apoteket, i huset bredvid, och köpte medel mot muntorrhet. Då fick han lättare att prata, att göra sig förstådd. När vi varit hos honom en stund säger han att det gör ont på hans vänstra lårsida. Han drar ner byxorna och Där är ett stort sår och rodnad runtomkring precis vid lårbenshalsen, inte konstigt att det gör ont. Han ligger på samma sida hela tiden. De senaste månaderna har han tappat massor av vikt så han är mera ben än muskler. Det har ingen av personalen sett. En sköterska kommer och lägger om såret, hon kallar det för brännsår. Senare på lasarettets medicinavdelning får jag besked att det är liggsår, så som jag påpekade i Hemse.

Firandet av hans kommande födelsedag på restaurang ska vi inte tala om. Det tog ca 10 minuter så behövde han ligga ner. Att klä upp sig, åka färdtjänst, träffa massa folk och sen äta tre-rätters är så långt ifrån vad en man i livets slutskede klarar. Jag hittade en soffa och hade en filt i bilen så han fick sova och vila sin gamla trötta kropp. En sorglig tillställning.

I natt kördes han till Akuten på Visby Lasarett med smärtor i bröstet och andningsbesvär. De hade "jobbat med honom hela natten". När jag besökte honom på avdelningen på Medicin var han så trött, trött på att vara så sjuk, att ha ont och att ha så svårt att andas. Han hade ångest helt enkelt. Han vill ha ett slut. Hans medicinlista är lång och mycket handlar om nedstämdhet, ångest och kanske sorg.

Min pappa har haft ett långt och aktivt liv med arbete, familj och han har alltid varit igång. När så sjukdomen till sist tar överhanden så måste vi andra förstå det, han är ingen superman. Det har han faktiskt aldrig varit. Det är hans uppfostran och bakgrund som gjort honom till det han är. Man ska vara duktig och göra rätt för sig.

I det här läget behöver ingen vara duktig.



Jag hoppas du får somna in snart och slippa lida som du gör, att du får ro. Du har arbetat färdigt.

Två dagar senare skrivs pappa åter ut och ska mot sin vilja tillbaka till boendet i Hemse. Hans cancer går inte att bota det finns ingen medicin för det. Det enda nu är god omvårdnad och smärtlindring. Hans cancer har gått ut i ryggen och lymfkörtlarna och han är skör. Han äter inte mycket, lite yoghurt och sånt som är lätt att svälja. Sköterskan sa att han haft förstoppning, ganska vanligt på så sjuka patienter. Värken han haft när han kom in till lasarettet kommer från cancern i ryggen/skelettet och därmed blir det svårt att andas. Han har också ont i såret på sidan.

Jag hoppas verkligen att Attendo skärper sig och behandlar min pappa med respekt, det här är inte en nöjesresa han gör, det är hans sista dagar i ett långt liv.

Dagar och veckor går och jag besöker pappa så ofta det går. Var där och gratulerade dagen före hans 95-årsdag. Han var glad och lite lullig av medicinen men han var vid gott mod. 

Under helgen var vi på fastlandet med svärmor på kusinträff. 

När vi kom hem åkte vi till pappa igen och han blev så glad när vi kom. Han skojade och var lite som förr. Klockan var över tio på förmiddan när vi kom dit och då fick han komma upp och göra morgontoalett samt få kläder på sig. Tandvården kom och gav honom tips om borstning mm. Hon som jobbade var ensam på avdelningen. Vi stannade och var en andra hand över lunch och så tog vi med pappa ut på en kortare promenad. Han orkar inte mer än ca 10 minuter sen vill han ligga på sängen igen.

Det kändes så bra att han var relativt pigg och glad. Sen när vi ska gå ser han så ledsen ut men vi kan ju inte stanna. Livet är. Den 21 juni 2022. 

Gjorde en dörrskylt till pappa idag, den tar jag med nästa gång.


Köpte en bra sänglampa, med klämma, tyvärr funkade det inte så bra men det får vi ordna så det blir bra. Nu är det ljusa nätter men snart blir det mörkare och då behövs lampan. Pappa sa lite dovt, "ja jag hoppas jag är kvar i höst". Det hoppas jag med.

Denna dag kom vi till honom vid halv 12-tiden. Han låg ännu nerbäddad med pyjamas och han hade ont i urinblåsan. De hade bytt katetern men det hade blivit ett veck så det blev stopp. Systern tillkallades. Personal kom in och han skulle bli duschad men nu var det så nära lunch så nu är det bättre att vänta till efter maten. Hm.
Lunch i pyjamas.

Pappa var väldigt varm när vi kom, temp utomhus 32grader. Ett fönster stod lite öppet. Han bad mej raka honom och att starta fläkten som står på hans nattduksbord. Jag rakade honom och torkade ansiktet med vått papper. (Fanns inga små handdukar förutom de som redan används, mao nästa projekt) 
Har beställt namnlappar. Dörrskylten är på plats.
Lämnade kylskåpsmagneter och ett block så jag kan lämna meddelande till personalen( ev besökare) var jag finns om det är något.

Under sommaren har mina söner Martin och Erik varit här med sina familjer. Vi har hälsat på både far och mor till stor glädje för alla.



Är så glad att pappa känt igen oss vid besöken, det var endast idag som han sov och jag ville inte väcka honom. Personalen berättade läget och han är i livets slutskede och har inte ork längre.

Blev lite konfunderad när avdelningschefen kom in och sa att de ska installera IT i pappas rum. Varför då undrar jag, han har absolut ingen användning av det. Hon hade fått ett mail om det.
Rena idiotin. Ringde Gunbritt pappas fru och hon visste inget om det.

Det som skulle bli sista besöket blev kort, Pappa sov och jag ville inte väcka honom.

Ett par dagar senare ringer hans fru och berättar att nu är han död. Söndagen den 7/8 somnade han in för gott.
Tog avsked i Lasarettets avskedsrum, la ner vita rosor och ett personligt brev till pappa i kistan. Han var klädd i ljusa byxor, sina dansskor, rosa skjorta och en  lila väst. Gunbritt hade lagt dit bröllopsfoto och Ikoner. Det vara bara jag och Frank som var där och tog avsked. Det kändes bra att få göra detta i lugn och ro och det blev avsked mellan oss, far och dotter.

Så blev vi inbjudna till Hemse kyrka för de skulle deklarera att far hade gått bort i Hemse församling. Detta kändes så konstigt, han hade ju bara bott i Hemse bara ett par månader. Han var och förblir Väte-bo. Där ska han begravas med urna hos min farmor och farfar. Under högmässan hovrar militären med helikopter över kyrkan så hela tillställningen blir ett skämt, det är en stor beredskapsövning på Gotland och de har samlingsplats på Folkhögskolan mitt emot kyrkan. Pappa vill inte vara i Hemse, helt klart. 

Så var dagen inne för pappas begravning.
 Det blir komplicerat när barnen, två kvarvarande syskon inte känns vid varandra. Min syster har ju valt bort sin mamma men jag har mamma kvar. 
Men har min syster ingen mamma så har väl jag ingen syster. 
Detta är en helt annan intern historia, men den påverkar så klart i det stora hela.
Begravningen blev till det yttre en fin begravning. Hoppas att andra inte uppfattade den inre konflikten.
Pappa är nu begravd i Väte som han önskade, det spelades den musik han önskat och nu får det vara som det är.
Jag är så stolt över mina barn och barnbarn som visade respekt i denna sorgens stund. Och jag är så tillfreds med att jag tog avsked i lugn och ro vid kistan i lasarettets avskedsrum. Så tacksam för det. Det var min stund med pappa en sista gång.
När bouppteckningen blir klar så kan vi alla gå vidare. Tyvärr har något gjorts innan fars bortgång som inte känns ok för alla arvtagare så nästa blogg kanske förtäljer mera, vem vet.





onsdag 30 mars 2022

 Till minne av Gunn och Erland

Det har gått fem år sedan först Erland den 9/4 
och kort därefter Gunn den 25/4 gick bort.
De dog i april och begravdes i maj. Alla berörda familjer hamnade i kaos. Föräldrar, syskon, barn och barnbarn. Alla skulle ta hand om sin chock och sorg. Jag kan idag tycka att det var vidrigt.
Idag vill jag minnas, inte bara idag så klart men jag vill skriva detta som en sorts milstolpe på vägen, hur det är för mig. Inte en chans att jag vet hur de andra anhöriga känner det, vi har så olika minnen med Gunn och Erland. Sorgen går aldrig bort, men mina sorgbollar* kommer inte lika ofta. Nu är det lättare att prata och skoja om allt roligt vi haft, saknaden kommer självklart i olika sammanhang. Det händer ju saker hela tiden som på ett eller annat sätt berör.


Min egen lilla syskonhörna.

Gunn var min storasyster på alla sätt och vis. Hon bestämde och tyckte det var bra att ha en lillasyster som förkläde, ibland. Ni i min ålder fattar vad jag menar. Andra gånger var det jobbigt osv. 


Jag tror inte Gunn såg mig som likvärdig förrän vi fick barn, där låg jag före henne med ett halvt år och då frågade hon mig om det ena eller andra med barnskötsel. Efter det har vi haft en massa roligt tillsammans med familjerna eller bara på tu man hand. Jag flyttade till fastlandet men vi höll kontakt hela tiden och träffades på semestrar och lov. Jag skrev en sång till min syster.
På senare år sen jag flyttade hem till Gotland igen såg hon till att jag träffade min man*, ja det är 25 år sedan, 25 fina år. Det har jag Gunn att tacka för. 

Vi bodde inte så långt ifrån varandra och träffades ofta spontant, tog en fika eller strosade ner på Stortorget och tog en öl. Inte sällan slutade kvällen på Munken. Vi firade midsomrar, påsk och födelsedagar, vi drack tequila och bubbel och hade så roligt. Vi plockade ramslök och pratade om ditten o datten som systrar gör. Fan va jag saknar min syster. Vi saknar Gunn, Jag, Frank o Frida, vi var the dream team.

Sista tiden när sjukdomen kom satt jag hos henne när hon fick dropp, gång efter gång. Varje gång hoppades vi att det skulle bli bra. Trots operation och cellgifter i flera år, nej det tog slut. 
Min fina syster tog slut. Cancer är en jävla sjukdom.

Erland, Erland var min storebror, två år yngre än Gunn. Jag var eller hur ska jag skriva, är två år yngre än Erland. Vi döptes i samma dopvatten hemma vid Rovalds i Väte. Prästen "välsignade vårt hem" samtidigt för "detta var hans sista förrättning".


Erland var en perfekt storebror. Han tog med mej på allt möjligt, jag fick vara barlast på hans hembyggda snöplog, eller harv eller bara som sällskap i EPA-traktorn. Vi gjorde så mycket tillsamman och han fanns alltid där på nåt betryggande vis. Vi väntade på skolbussen, vi var på skoldanser, vi var på bygdegårdsdanser, på Logen och vi hängde i Hejde-gänget. Det är sådana minnen som är så fina.

Han var så glad över sina danser som han anordnade i Hejde bygdegård tillsammans med sonen Magnus, då hade han riktigt roligt.
Att sitta på en traktor från fem års ålder och inte få utvecklas yrkesmässigt till det han egentligen ville det var nog svårast de sista åren. Jordbruket förändrades och hans gebit försvann mer och mer.

Erland och jag kunde sitta  timmar och prata om allt möjligt och trots hans tuffa sida utåt så var han en känslig och älskvärd person. Han satte inte sig själv först när det verkligen gällde.

Det som är mest sorgligt är att Erland inte fick bli pensionär och få ha det gott. Kroppen sa ifrån och pang så var det slut. Min fine bror tog slut. Han finns inte mer. Jag saknar honom så.

Erland i första klass, Väte skola.



Min enda tröst i det hela är att jag hoppas de ses nu Gunn och Erland och dricker paraplydrinkar tillsammans. Att de vakar över sina fina barn och barnbarn.

Mårbacka pelargoner, jag fick skott av Gunn och i sorgen blev det överväldigande, jag sparade massor av skott men till slut tog jag bort alla, de tog över så nu är bilderna det jag har kvar av Gunns pelargoner.






Här är Gunn och Erland hemma vid Rovalds i Väte på sina trehjulingar på 50-talet och färgbilden är också från Rovalds men 1975.





*Gunn såg till att jag kom och sjöng på Franks 40-årskalas, då blev vi ett par och på den vägen är det.
 Tack Gunn om jag inte sagt det förut.

*Sorgboll är när gråten börjar rulla i magen och sen går via hjärtat och upp i tårkanalen, den går inte att stoppa och det är nog bara bra att den får rulla på. Det är min erfarenhet. Med tiden rullar bara vid vissa tillfällen. Som ikväll.

lördag 12 mars 2022

En ovanlig dag, idag ...

 12 mars 2022


En dag som alla andra...

Nej så är det ju inte för ingen dag är som alla andra dagar. Denna dag för 37 år sedan födde jag en son, det sista barnet av fyra. 1985 var jag 29 år. När jag var 37 var han 8 år. 
Hans pappa och jag spelade 500 i godan ro innan värkarna kom i gång. På Eksjö Lasarett. Jo jo och ut kom en stor sork.
Vi har ingen kontakt idag. Sorgligt.
Vi gör alla våra val. Inte mitt val dock.


Min far blir 95 i juni om Gud vill och träskorna håller som man säger. Han har prostatacancer, spridd, så det är kanske inte den bästa prognosen.

Kriget i Ukraina är fruktansvärt och med mor som kom hit som krigsbarn och en morbror som dog i förra kriget så kommer det närmare än jag kunnat ana. Min mor som kom hit som finländsk krigsbarn, har överlevt traumat runt kriget, hon är ensam kvar av 12 syskon, två av hennes 4 barn är avlidna och en har sagt upp kontakten sen länge. Ändå kämpar hon på med sin finska sisu.

Det är oroliga tider, fruktansvärt oroligt. Det kändes kusligt att se på nyheterna när pansarvagnar kom till Visby, på riktigt.

I min släktforskning (pensionärshobby) gjorde jag även en DNA-test och där finns en Knutas i min nära släkt. Har numera frenetiskt börjat studera Svenskbybornas liv och bakgrund. Följer
 det som händer via Svenskbybornas Facebook-sida.

Som gotländska har jag hört hela min uppväxt om att Ryssen kan komma, vi hade ju många regementen och alltid militärer här. Det kändes alltid tryggt. Sen var det någon smart jävel som la ner alltihop. Nu har det fått en besk, sur bismak.

Med all skit som händer runt i mitt liv känns det som jag vill bli gerillasoldat. Jag vill slåss för rättvisa, frihet och fred. Jag har inget att förlora.

Vi har knappt passerat en pandemi av guds nåde, hela världen, hela världen drabbades. Helt otänkbart för något år sedan.

Idag planterade jag blommor i mina balkonglådor, det kändes inte som vanligt. Ingen riktig glädje liksom.
Den här våren blir inte som vanligt. Pandemi har vi klarat av men krig det vete fan.



Hur fort allt kan förändras. Hur mycket som var så stort blir till skitsaker helt plötsligt. Eller tvärtom.

Under Pandemin florerade en massa konspirationsteorier så jag hittade på en egen: I Vaccinet har man planterat in något som gör att 2023 blir vi alla "Flower Power, Love Peace and Understanding" och hela världen mår bra och älskar varandra.

Nu kan jag fundera lite om det inte stämmer för så många länder är ju överens, bara Putin är emot och han valde ju  sitt eget vaccin. Han är inte med i vår känsla. Ok Brasilien o Kina och några knepiga stater till är inte på min idé.
 
Om det var så enkelt.


Hur det än är så har jag inte glömt min son som fyller år idag, han finns i mitt hjärta och jag finns här när han vill hem igen. Jag träffar många här hemma som saknar honom, skolkamrater, arbetskamrater, syskon och syskonbarn. Vi gör våra val som sagt. Vi älskar dig Albert, så du vet.




















onsdag 7 april 2021

 

Lite av varje


På vår toa händer det saker. Barnet (44år) blir aldrig vuxet eller vad ska man tro. 

Jag älskar när det sker.


Har alltid en ordentlig stapel med toapapper, hade det Innan Corona. Själv är jag 17 toarullar hög. Härligt att det skapar kreativa tankar.


Gott till helgen



Har en god vän som hör av sig till storhelgerna och har Gotlandsdricka, han levererar alltid god dricku och vi är så glada för det. Det som jag uppskattar mest är nog ändå att han tänker på oss och att vi har kontakt. Det är fint.


Clara, fina Clara



Snodde bilden från nätet men Oj vad denna tjej har mycket att ge. Hon "behöver inte dej" men många behöver henne. Hon har satt ner klacken för så många och det är så starkt. Clara är en sån härlig förebild för så många och jag önskar Clara all lycka o framgång som man bara kan få.
Hennes framgång gör att tårarna rinner, varje gång jag hör eller talar om henne så det händer nåt speciellt, Clara Klingenström, det vill jag lova. Du berör!



Att hantera minnena




Någonstans, någon gång i livet sker förändringar. Det gäller ju att vara med bara och inte bli tagen på sängen. Det gäller att vara klarsynt och se framåt. Men barndomen sitter starkt i minnet och barndomshemmet i synnerhet. Förändringar är oundvikligt men vissa saker är också heliga. Mina minnen från Rovalds i Väte kan ingen ta ifrån mig, så är det. Det var här mitt liv började, här jag växte upp med Gunn och Erland, med mina lekkamrater, mina grannar, mina klasskamrater. Här byggde jag mina kojor, här hade jag födelsedagskalas och jag lärde mig cykla. Vi slaktade grisar o höns, ja vi gjorde allt som man gjorde på landet.
Nu är det förbi och det är bara att bita ihop. Jag har i alla fall fina minnen och det är jag glad för.




Tänder ljusen för mina syskon och undrar vad de tänker.



Gonatt!!



    

tisdag 30 mars 2021





Att släppa taget.


Det går mot vår och april står på tur. 
För fyra år sedan skulle vi åka till Stockholm, min man, dotter och barnbarnen och bo på hotell. Vi skulle ha det mysigt och vara lediga tillsammans, barnbarnens första hotellvistelse. Bara några dagar innan avresan kom så det hemska terrordådet på Drottninggatan.
Vi tänkte att våldet ska inte hindra oss, vi åker ändå. Men två dagar senare hände något som förändrade allt och världen och tiden stannade i vår familj. Erland, min storebror, dog. Vi stannade hemma och sexton dagar senare dog min storasyster Gunn. Två avsked, två begravningar och ingen kunde ta in vad som hänt.
Det är fyra år sedan och sorgen och saknaden är så stor.
Jag lärde mig att det känns skönt när någon säger "Jag beklagar sorgen", 
de orden betyder så mycket och är raka och värdiga.

Jag har så många fina och roliga minnen och jag försöker att ha mina syskon på ett slags behörigt avstånd. Jag vill inte fastna i det sorgliga utan gå vidare och minnas det glada och allt de betytt för mig, de fanns ju i hela mitt liv fram till april 2017.

Min storasyster💖

Av Gunn fick jag en gång ett skott av Mårbackapelargon och en Tulpanpelargon. Det blev så viktigt för mig att hålla liv i dessa efter att Gunn gick bort
så, jag lyckades få dom att blomma år efter år. Jag tog skott och det blev fler och fler och jag gav bort flera stycken.


 Men 2020 blev jag så envist snuvig och det gick aldrig över så jag tänkte att jag var allergisk och slängde Alla pelargoner. Bor i lägenhet och hade alla krukor i lägenheten. Men snuvan gick inte över, det var jag inte pelargonerna. I mitt undermedvetna tror jag att det var istället för att rensa garderoben som man gör när en anhörig gått bort. Jag behövde helt enkelt släppa taget, Gunn måste få bli fri och hon ha det bra. Jag har massor av foton av alla fina pelargoner och Gunn finns i mitt hjärta så klart. 
På senare år brukade vi ta en öl på Stortorget och ibland dansade vi på Munken, i vinylbaren. Vi firade midsommar på Paviljongsplan med bubbel o jordgubbar, Gunn, Frida o barnen, Frank o jag.
Vi hade provsmakning av julmaten och vi drack Tequila vid påsk.
Sen tog din sjukdom mer och mer av dig och från oss, jävla cancer.
Fina Gunn som jag saknar så. Vi saknar dig så.

Min storebror💖

Erland, Han fanns alltid där, han var en riktig brorsa. Alla min flyttlass, från Upplands Väsby , och några år senare till Sävsjö, hela Fina Saker från magasinet i Klinte. Min första bil Amazoncombin köpte jag av honom och sen den ljusblåa Amazonen. Min första (och enda) moped var han inblandad i.
Alla gånger vi åkt till både skoldanser och sen bygdegårdsdanserna. Sen anordnade han sina egna danser i Hejde och han älskade att göra sånt. 
När vi behövde få tag på ved, då fanns Erland där.
När jag blev utsatt för rånet 2007 och hela vår privata ekonomi rasade, GEAB stängde av elen i huset, då kom Erland med el aggregatet. Det var guld värt.
Det finns så många fler minnen från barndomen och skolan och Hejdegänget, 
Erland har alltid funnits där.
Jag känner också en stor respekt för det jobb han gjorde, han var den bäste!

Jag önskar idag att jag gjort mer för honom.

Bäste brorsan, jag saknar våra långa samtal om allt och ingenting, jag saknar dig så! Och min franska bil, C3, har inte haft nåt elfel ännu😉


Å sen då

Jaa, hur blev den sen. Det blev tomt. 
Men istället för pelargoner har jag sått frön, paprika, tagetes, tomat, gurka, dill mm mm.
Det kom en pandemi.
Istället för att som pensionär få träffa barn o barnbarn tar våra föräldrar största uppmärksamheten.
Funderar på att sälja gitarren, har tappat bort spelglädjen.
Vart tog Mitt liv vägen, kan jag undra ibland.

Å jag hörde ett uttryck på radion en dag:
 "Har du inget gott att säga om de döda då kan du hålla käft". 
Det var ett ett jävla bra uttryck tycker jag.

Nu är det framåt som gäller, att hedra deras minne och att släppa taget. Jag hoppas de har det bra, dricker paraplydrinkar någonstans och har koll på sina barn o barnbarn, det är det jag önskar för mina fina syskon.


Glad Påsk!

tisdag 11 juni 2019

Nu är jag pensionär, en glad sån.

De senaste fem åren har jag arbetat i hemtjänst, 75%, det var vad jag fick och det var vad jag orkade med i min ålder. Det har varit fem lärorika år i yrket men också under tiden privat. Det har hänt en massa saker och en del vill jag aldrig vara med om igen om jag får välja. Medan det finns mycket som varit jätteroligt och angenämt och som jag gärna gör om.

Valde att gå i pension lite tidigare för att det inte är värt att ta helt slut och ekonomiskt gör det så lite skillnad på en redan fattig. Med två pensionssystem är jag redan en förlorare. Nu ser jag hellre på livskvalité där hälsa och gott mod går först.

Förra sommaren tog jag slut, min kropp gjorde uppror och sa ifrån. Jobbet, sorgerna och allt som hänt blev bara för mycket. Tog kontakt med vårdcentralen och direkt blev det fullt ös. Sjukskriven och medicin, samtal av olika slag, stresskurs och rehab, ja det var riktigt tryggt att landa i vården ska jag säga. Problemet var arbetsgivare och försäkringskassan men det ordnade sig till slut med hjälp av duktig personal på vårdcentralen. Vilken arbetsgivare bryr sig om att rehabilitera tillbaka sin personal utan krångel?
Här någonstans började jag tänka att det kanske var dags för pension. Varför strida och bråka när det ändå inte är mitt bästa som gäller till syven och sist, hur bra det än låter från FK eller arbetsgivare.
I min ålder fanns det ett val, jag kunde faktiskt trappa ner jobbet och sedan gå i pension. Sagt och gjort. Som av en händelse hittade jag en skrivarkurs på distans, halvtid. Tog tjänstledigt så jag jobbade 50% och pluggade 50%. Gjorde skrivarkursen utan CSN så klart, är ju för gammal, men det  var ett fint/smart sätt att trappa ner jobbet och samtidigt vänja sig vid sämre ekonomi. Pensionen gör ingen rik vad jag har sett så långt. Skrivandet gav ett annat fokus, från det stressiga jobbet och det gav terapeutisk hjälp. Rekommenderar den lösningen.

När skrivarkursen var slut började mitt nya liv som pensionär och det kändes bara bra.

Nu har jag fullt upp med att hitta mina surt förvärvade tjänstepensioner och framåt jul vet jag kanske hur mina närmaste fem år ser ut ekonomiskt, det är lite att ordna med. Men man lär så länge man lever. Jag har ju haft många arbetsgivare i mina dar så...Med lite Excel-tabeller så får jag väl koll på läget.

Det är det här jag vill vara med om, det jag vill ha i mitt hjärta. Tiden med barn och barnbarn. Här har vi efterfest i husbilen, barnbarnen vill ha efterfest i husbilen med farmor/mommo o moffa. Numera kallas jag Formor, de tyckte det var lättare med ett namn. Morfar är moffa. Snart är de vuxna och utflugna i världen och jag är för gammal och trött för att hänga med. Så det är nu jag vill leva och nu jag vill finnas för dom. 

När jag ser tillbaka på mitt liv känns det som om jag hela tiden fått gå i försvar för det jag gjort, defensivt spel, men nu får det vara nog. Jag spelar numera offensivt och nu går jag på med tacklingar och fan den som står i vägen.

Jag skäms inte för min bakgrund eller mina föräldrar, jag behöver inte be om ursäkt för nåt.
Jag har gillat Hammarby sedan 1975 då jag flyttade till Upplands Väsby och det skäms jag inte för. Bara det💁!

Som pensionär känner jag mig precis som vanligt och allt det där jag tänkte att jag skulle göra, det är efter en månad snart klart så vad jag ska göra nu det är att terrorisera barnen💗 och att finnas där för mina föräldrar.

Nej, det låter för tråkigt och knasigt. Jag drar med gubben på kryssningar och kortare utflykter så vi kan få ha det lite gott och roligt. Fan vi har jobbat i så många år och kört på ungar, lagat mat och hej och hå, nu är det vår tid en stund att göra vad vi vill och ha det bra. Så det så.
Våra föräldrar är ännu pigga och klarar det mesta och barnen har det bättre ställt än oss. 
Nu tar vi plats på planen och spelar offensivt, vi lägger oss inte platt, vi tar plats och hälsar på där vi är välkomna.

Se upp vi kanske kommer och hälsar på!




onsdag 20 februari 2019

Det var ett tag sedan

Har under året som gått funderat ganska mycket på det ena och det andra.

Fem år har gått sedan jag började jobba inom hemtjänsten. Det har varit fem intressanta år, jobbiga men intressanta år. Nu har jag sagt upp mig och ansökt om pension helt enkelt för att nu får det vara nog.
Gick in i, eller nästan in i väggen, men hann stoppa i tid och detta gav mig en stunds tid för eftertanke, tack o lov.
Som en blixt osv kom detta med att gå en skrivarkurs. Tack så mycket, för nu har jag hittat tillbaka till mitt skrivande igen.  Drog ner på arbetstiden och började kursen. Helt rätt för mig. Nu skriver jag det som ingår i kursen men även mitt egna skrivande har kommit igång.
Skriver och trappar ner inom hemtjänstjobbet.

Det jag lärt mig under tiden inom hemtjänsten är hur viktigt det är med respekten för varandra, att respektera andras liv och leverne.

I vårt yrke går vi in i andras hem och där är det deras regler som gäller, det är deras porslin, deras lakan, deras vanor som gäller. Det gäller att vara så lyhörd som man bara kan, att kunna absorbera varenda känsla som uttrycks.

Viktigast av allt är att vi skickar rätt personer dit, in i varje människas egna hem. Vi som kommer dit ska ge trygghet och lugn och god omvårdnad.

Någonstans blev nya regler, minuter, personalbrist, omorganisation för mycket för mig. Jag räcker inte till. Men besluten uppifrån är inte mina så ansvaret ligger inte på mig.
Jag har älskat varje besök jag gjort, varje livshistoria jag hört, det kan ingen ta ifrån mig. Erfarenheten och minnena kommer för alltid att följa mig. Att jobba inom hemtjänst kräver utbildning som undersköterska, men i praktiken är det så mycket mer, så mycket mer som aldrig nämns. Det borde vara en särskild utbildning för hemtjänstpersonal.
Någonstans hoppas jag att beslutsfattare får den insikten också, på riktigt.